Iran behöver en demokratisk framtid – inte bara bomber
Den iranska islamistdiktaturen har varit en nästan 50 år lång tragedi för det iranska folket. Diktaturens brutalitet har under hela sin existens varit av ett unikt slag. Kvinnor har gjorts till en andra eller tredjeklassens medborgare. Oppositionella, demonstranter av varje slag, dissidenter, homosexuella, kristna eller personer med utländsk härkomst har fängslats, torterats, våldtagits och mördats.
Samtidigt har den iranska regimen drivit krig mot omvärlden genom ombud av olika slag – som huthi-rebellerna i Jemen, Hizbollah med bas i Libanon och Hamas i det av Sverige erkända Palestina. Det iranska stödet har lett till ständig raket- och missilbeskjutning av Israel, ständig terror och massakern den 7 oktober 2023. Stödet till Huthi-rebellerna har lett till en beskjutning av internationell sjöfart i Hormuzsundet.
Iran har till detta hotat att utplåna Israel och visat att man menat allvar med utvecklingen av långräckviddiga missiler och kärnvapen. Den iranska regimen har inte i någon del följt internationell rätt eller folkrätt. Man har i årtionden varit en aktiv ondskans regim. Man har levt långt utanför den internationella rätten och man har förgripit sig på den år efter år.
Trots detta har Iran mötts av en osannolik naivitet från många länder och kanske allra mest Sverige. Olof Palme hävdade mitt under revolutionens första årtionden – då utrensningar, mord och avrättningar hade en första våg – att de iranska ayatollorna byggde demokrati med ”pedantisk noggrannhet.” Det bidrog till en legitimering av en terrorregim.
Mitt under den näst senaste vågen av aktiva demonstrationer mot regimen genomförde den svenska regeringen 2017 ett i grunden osannolikt insmickrande och skamligt regeringsbesök, där kvinnliga ledamöter i delegationen tog på sig förtryckets slöjor som om de vore i regimens tjänst, och ovanpå allt annat ansåg att man i den feministiska utrikespolitikens tjänst besökte selektiv och avskärmad kvinnoutbildning och spelade med i regimens propaganda. Man gav bilden att regimens åtgärder var förenliga med den svenska feministiska utrikespolitiken.
När demonstrationerna var som intensivast kring 2017 och 2018 nöjde sig den svenska utrikesministern med att vädja om återhållet våld från båda sidor, som om våldet var bådas fel, och menade att demonstrationerna var en del av iransk inrikespolitik varför man inte borde ta upp brutaliteten och förtrycket i FN.
Återkommande har den svenska socialdemokratins utrikespolitiska företrädare hälsat iranska besökare välkomna i Sverige som ”goda vänner”, personer som har förtryckets blod på sina händer.
Det är denna syn på Iran som bidragit till den iranska regimens legitimitet. Därför bör det klargöras att den har ingen som helst folklig eller moralisk legitimitet. Den skulle inte överleva fria val och därför mördar den unga kvinnor och män, och för den delen också alla andra, allra mest brutalt unga kvinnor som har fräckheten att som individer inte bära slöja. Den brutalitet mot demonstrationer och folkviljan som vi sett de senaste månaderna har inte varit något undantag utan terrorregimens normalitet. Den har definitivt gett anledning för diskussioner om hur man ska kunna skydda den iranska befolkningen från sina förtryckare.
Det finns därför ingen anledning att begråta att dess företrädare nu möter sitt öde. Det är en god sak att betydande delar av den iranska offensiva militära förmågan nu slås ut. Iran har konsekvent bedrivit krig mot andra länder och samhällen, även det svenska genom att finansiera terroraktiviteter i vårt land, framför allt i regionen. Ju snabbare denna regim faller helt och hållet desto bättre.
Problemet med de amerikanska bombningarna, och de israeliska, är att de inte har sökt någon folkrättslig legitimitet eller motiv och har heller inte försökt samla likasinnade länder; för att ingripa för att skydda ett folk som utsätts för massmördande, för att slå tillbaka en krigföring som drabbar andra länder eller för att bidra till ett systemskifte mot demokrati. Det finns när Trump talar ingen motivering som bygger på en bredare folkrättslig eller ens moralisk motivering. Det är enbart den övermäktiga makten som bildar logiken i varför man gör det. Innebär det att regimen faller är det iranska folket att gratulera.
Men frånvaron av mer folkrättsligt gällande motiv är en frånvaro av vilja att göra mer än att bomba.
Tanken att Irans ledning ska utses av USA:s president är inte en väg bort från förtrycket utan en väg baserad på fortsatt förtryck. Tanken att man ska bomba sönder hela det iranska samhället, även när försvarsstruktur och kärnvapenstrukturer är eliminerade innebär att man kommer att bomba iranier överlag. Det kommer till slut uppväcka det motsatta som är syftet, nämligen starka reaktioner mot den som bombar. Frånvaron av plan förstärker riskerna för att ett sönderbombat Iran faller ner i ett inbördeskrig med fortsatt elände och avrättningar av motståndare.
Det kan sannolikt sägas att det är svårt att se att en ny regim i vilken form den än kan vara skulle vara värre än den som än så länge kontrollerar makten. Det är svårt att se något värre.
Men en fortsättning som innebär ett inbördeskrig, kanske också med etniska komponenter, kan bli något än värre än det som tidigare varit det värsta. Det kan dessutom med etniska dimensioner sprida sig till vidare delar av regionen. Om det händer är vi alla i en sämre situation, och iranierna allra mest.
Kanske blir det så att teokratin ger upp, att den fanatiska islamistiska milisen lägger ner vapen eller helt enkelt ger sig. Den sannolikheten ska inte underskattas men sannolikheten för det omvända ökar med en fortsatt bombning som drabbar vanliga iranier allt mer. Det kan bli en parallell till Vietnamkriget men denna gång utan att det finns någon legitim aktör som USA stöder mot diktaturens krafter.
Nu verkar USA vilka ge sitt stöd till diktaturens krafter under förutsättning att den böjer sig för amerikanska krav. Då har demokratin förlorat och då är risken för fortsatt krig i olika former större än tidigare.
Ett USA som bombar andra länder utan mer legitima syften än att eliminera en regims ledande företrädare riskerar bli ett land som många länder runt om i världen värjer sig emot. Då bombar man inte för den breda folkrättens syften om att verka för demokrati och skydda dem som utsätts för förtryck utan för att öka sin egen makt.
Det finns väldiga risker med en amerikansk regim som vid bombningar av andra länder inte har mer genomtänkta tankar än att vilja visa sin styrka för att kräva makt över andra.
Med detta sagt, om bombningarna denna gång har slagit ut iransk kärnvapenförmåga är det bra, och om det skapas tillfällen till en demokratisk regimutveckling bör detta stödjas på alla sätt. Det vore fantastiskt för landet och bra för världen.
När det gäller möjligheterna att stödja en demokratiutveckling har Europa ett ansvar som USA uppenbart inte vill ta när man i stället bara vill utse Khameneis efterträdare bland den nuvarande regimens lakejer. Det är en annan sorts naivitet inför diktaturen än den som präglat svenska företrädares. Iran behöver liksom alla andra delar av världen en realism som stärker demokratins krafter.