Skoldebatten styrs av myter och politisk propaganda
DI Debatt, publicerad den 31 augusti 2023 Debatten om den svenska skolan har under ytan blivit till en debatt om hur vi i Sverige ska se på privat företagande och den enskildes valfrihet. Det har till och med blivit en faktoid att aktiebolagsformen är en dålig verksamhetsform i ett kunskapssamhälle, något som innebär ett misstänkliggörande… Läs mer »Skoldebatten styrs av myter och politisk propaganda
DI Debatt, publicerad den 31 augusti 2023
Ideologiska känslor har gjorts viktigare än saklig analys av det som är den svenska skolans problem. Det har lett till en skoldebatt som bortser från de barn den borde handla om.
Det gäller allra mest uppenbart de femton procent av grundskolans elever som inte uppnår gymnasiekompetens. En stor del av dem går i skolor där inte ens hälften av eleverna går vidare till gymnasiestudier. Det bidrar till segregation, utanförskap och kriminalitet. Årskull efter årskull.
Samtidigt vet vi att den svenska skolan i sin helhet har utvecklats i rätt riktning under de senaste tio åren och det ger resultat i de stora kunskapsmätningar som genomförs internationellt och nationellt.
De grupper som halkat efter är barn i områden med en hög andel invandrade. Det är ingen självklarhet att det ska vara på detta vis. Det är inte – som det ibland sägs som en ursäkt för misslyckandena– barnen som problemet ligger hos. Vi har i många fall sett hur skolor i socialt utsatta områden har kunnat vändas genom nya ledningar och nya prioriteringar.
I stället för att de mest utsatta eleverna står i fokus har ett kulturkrig inletts mot friskolorna – i de allra flesta fall välfungerande och uppskattade skolor – som 400 000 elever och deras föräldrar har valt av egen fri vilja. De är en helt nonchalerad grupp liksom skälen till varför de har valt en fristående skola, vilket ofta är allvarliga brister i den skola de väljer bort. I svepande ordalag framställs istället elever och föräldrars valfrihet som det stora problemet.
Attackerna tar sig många och motsägelsefulla uttryck. Driftsformen aktiebolag sägs vara förödande just för skolor samtidigt som det är den mest vanliga organisationsformen, inte minst för de tidningar där debatten om friskolorna förs. Det talas om miljardvinster som är ett rent påhitt. Det görs gällande att de kommunala skolornas problem beror på friskolorna. Det hävdas att friskolorna är för dåliga samtidigt som det sägs att de är så bra att elever bör lottas till dem.
Regeringspartierna har aviserat en ny friskolelag. Den bör liksom all skolpolitik bygga på saklig analys och fakta, inte ideologiska faktoider.
Den bör utgå från ett perspektiv av hur den svenska skolan i sin helhet presterar vad gäller kunskaper, betygssättning, antagningssystem, öppenhet för enskilda elevers behov och en offensiv politik för att hantera de skolor som förstärker utanförskapets problem. Regeringen bör därför en gång för alla låta utreda fakta.
ºBetygsinflation? Skolverket analyserade frågan 2019 och kom fram till att betygsglidning förekommer mellan alla skolor, men att skillnaden mellan just kommunala och offentliga skolor är så liten att den bara förklarar 1,5 procent av de totala skillnaderna mellan skolors betygssättning.
ºMiljardvinster? De vinstutdelningar som friskolorna delat ut till sina ägare under de senaste fem åren handlar om 200–300 miljoner miljoner kronor som i stort motsvarar den ränta som kommuner och företag betalar för lånat kapital.
ºSkolpengens storlek? Skolministerns uttalande om att friskolorna bör ha lägre skolpeng – som en längre tid varit vänsterns krav – är redan verklighet. De kommunala skolorna får i dag mer resurser, bland annat genom att kommunerna centralt tar en stor del av de egna skolornas kostnader samt täcker förluster. Sänker man skolpengen utöver detta kommer det att slå direkt mot de elever som går i fristående skolor.
ºFriskolornas motståndare hävdar att kommunala skolor måste ha mer resurser eftersom de har ett ansvar för att alltid kunna ta emot elever. Men det är kommunen, inte den enskilda skolan. som har detta ansvar. Det finns ingen kommunal skola som har lediga resurser i väntan på nya elever.
ºVarför väljer man friskola? För många handlar det om att välja en skola man tror passar bäst, för andra handlar det om att välja bort en skola som inte ger barnen den studiemiljö, den ordning och de kunskaper som man har rätt att kräva. Varför man väljer som man gör borde vara högintressant för skoldebatten.
ºKraftigare myndighetsmuskler? Skolinspektionen bör ges mandat att kontrollera och agera med tydliga krav mot varje skola – såväl kommunal som fristående – som inte förmår fullfölja sitt uppdrag, som präglas av dålig ledning och som återkommande presterar dåliga resultat. Oavsett huvudman ska dåliga skolor kunna stängas.
Utöver dessa frågeställningar bör regeringen låta analysera ett par mer långsiktiga och övergripande frågeställningar.
Det första gäller organisationsformens påverkan. Olika former av huvudmän bidrar till en mångfald av skolor. Det finns kommunala skolor och det finns fristående skolor, där de sistnämnda drivs i olika associationsformer, vanligtvis aktiebolag, stiftelser eller ideella föreningar. Gemensamt för alla friskolor är att deras överlevnad hänger på att eleverna aktivt väljer dem.
Detsamma kan inte sägas gälla kommunala skolor. Tvärtom är det till allra största del kommunala skolor som år efter år tillåts fortsätta missköta sitt utbildningsuppdrag. Hur påverkas skolorna och ytterst eleverna av dessa fundamentalt olika verksamhetsförutsättningar? Hur ska kommunala eller fristående skolor kunna avvecklas på ett sätt som gynnar eleverna?
Det andra gäller hur vi i ett modernt kunskapssamhälle sätter betyg för att bidra till elevers utveckling, för att mäta och jämföra deras kunskaper och hur man gör antagningar till högre utbildningar. Betyg kan i bästa fall mäta den enskildes allmänna kunskaper, men kan inte leva upp till kraven att vara en objektiv antagningsgrund med de särskilda kunskapskrav som för varje högre utbildning är de relevanta. Antagningssystemet till högre utbildning bör kunna utformas individuellt för olika utbildningar och komplettera en betygssättning som präglas av en likformad kontroll.
Skoldebatten har nu under alltför lång tid utgått från myter, missförstånd och partipolitisk propaganda. När skoldebatten används för att misskreditera företagande, konkurrens och valfrihet ska man veta att rätten att välja skola är en väg till mångfald, konkurrens och valfrihet.
Gunnar Hökmark,
ordförande för Valfrihetskommissionen och tidigare Europaparlamentariker (M)